När, var och hur är livet värt att leva egentligen? Bra fråga... jag vet inte svaret.

Det är kanske något som kommer med tiden. Som sagt, jag blev född in i det här systemet utan att ha något som helst val, jag vill inte sitta där. Skälet till liv, som dom flesta ser det idag kanske som sagt kommer med tiden, när jag släppt taget om illusionen om att jag inte behöver följa era lagar. Jag kanske borde släppa mina drömmar och låta mig hamna på det där stället vart dom flesta är, vart dom flesta är på väg, vart dom flesta vill vara. Göra något jag inte vill, det är ju ändå "bra arbetskamrater och  jag behöver pengarna". Det duger. Träffa någon karl jag trivs med ganska bra, snäll och generös och med framtidsutsikter som (jag daltar det åter igen) villa, volvo och snorungar. Det är inte helt äkta lycka, men det duger. Är det så det ska vara? Att vilja få tillbaka sin hälsa och livsgnista är inte inte en förstahandsprioritet. Enligt somliga i alla fall, dom som är till för att ge dig den där slutgiltiga knuffen in i "vuxenlivet" som vissa kallar det.

Men nu är det ju inte bara där det börjar, nej då. Det går inte från födsel till student osv, det finns ju förståss ett stadie emellan.

Cirkeln tar sin början vid födseln, men sedan en liten liiiiten bit in hamnar man i ett stadie som normalt sett kallas högstadiet.

En sjuhelvettes massa unga och naiva männsikor satt på en och samma plats för att få kunskap. Matte, engelska, svenska, historia och så vidare. Men det kunskap som sätter sig främst ändå, är den man lär sig om livet i detta stadie.

Att sträva efter den där stereotypsbilden, den av ett gäng, där alla gör likadant, ser likadanna ut, vill ungefärligt samma saker. Och det nya coola gänget som formats initsuerar verkligen på att du ska anpassa dig till din omgivning. Lite popularitet kan ju aldrig skada? Sen så går man utanför kunskapens dörr och träder in i en annan dimension där man ska bli full och knulla för i det finns det visst en viss status har jag hört? Aarå. Var där en gång i tiden jag också, ung och naiv. Ville ha en hög position i detta vårat egna ungdomens mecka! Men något har alltid slitit lite åt ett annat håll. Jag gillade att spendera mer tid åt mina tankar, sittandes på en sten nere vid kippträsket i solen en myggig afton. Helt själv, där mådde jag bra. Där mådde jag bäst. Idag har jag inte orken till det dock, finns ingen större glädje i att ens tänka tanken. Lite tragiskt faktiskt.

Men nu har jag iaf fått ur mig ungefär tre tankar här ikväll. De måste ju ut på något sätt iaf, så varför inte ut på bloggen ännu en sömnlös natt på rummet?

Kanske inte finns så mkt av en röd tråd med här, men det känner jag inte för att ordna till för tillfället.

Do you feel like you've lost everything you can lose?
This is it, can you hear me?
When you cry do your tears ever chill up the room?
Calling out in a moment of need.
Do you ever lay awake with a look in your eye,
asking God if a wish is too big to deny.
I will offer a line, and it's ready for use.
Let me know are you ready for me?

Why am I fighting to live,
If I'm just living to fight.
Why am I trying to see,
When there aint nothing in sight.
Why am I trying to give,
When none gives me a try.
Why am I dying to live,
If I'm just living to die.

Svaren till frågorna finns där, infact... så e dom rätt så självklara. Ändå, så tvekar man.

Vart försvann  glöden? Jodå, jag vet. Hur får man tillbaka den? Jo, jag vet. Men vad händer längs vägen egentligen... jo, jag vet... livet, plus och minus i en allt för äcklig symbios. Är det verkligen värt det? Jo, jag vet. Det är det faktiskt verkligen inte. Så varför fortsätter klockan att ticka? Jo, jag vet. Obligationer, skyldigheter... Hur fick man dem? Jo, jag vet. Dem finns i blodsbandet. Vart finns den där off-knappen, som finns på så många andra aparaturer? Jo, jag vet. Den finns i en dröm du drömde för länge sedan. Vart är den drömmen nu? Jo, jag vet. Den är sedan länge bortknuffad av känslan av en kontinualitet som du ej kan göra något åt.  Vart kom den känslan ifrån? Jo, jag vet. Den kom när glöden försvann, Hur hamnade man i den här onda cirkeln? Jo, jag vet. Man insåg att det inte finns någon som helst rättvis väg ut.

Okey, jag kan nog inte skita i att skriva vad som menas med det förra inlägget...

Grejjen är att

hur  "de fattiga" än  skaffar sig pengar, så kommer regeringen, staten whatever alltid på ett sätt att minimera vinsten eller rent ut sagt råna dem på allt!

That's it!

I'm outta here...

Denna har flera undertydiga meningar, jag gillar dem alla!

Ganska så jävla bra faktiskt... men jag tänker inte avslöja

mina tankar kring den, ni får tänka själva den här gången.

_________

När man joinar armén får man tydligen rätten att försvara sitt land.

Men... "sitt" land?

Hur kan någon på något sätt tro att den kan få rätten till något som ingen annan egentligen kan ge bort?

Aja, människan får tro vad den vill, men det är jorden som äger oss, inte tvärtom.

Vi måste böja oss för dess villkor, för i och med dess förintelse, förintas även denna förbannade ras!

Man säger att en veterinär är som en läkare, fast specialiserad på djur.

Men jag skulle säga att en läkare är en veterinär som är specialiserad på en viss art. Vi är vildarna på denna planet, vi tillsammans bildar ett massförstörelsevapen värre än alla andra, enbart med vår existens.

Vi tror för mycket om oss själva, och visst vi är rätt så överlägna gentemot andra raser och med det följer makt, men med makt följer ansvar.

Ansvar för denna planet. Men så mycket ansvar kan vi tydligen inte hantera,

för det verkar som om vi inte kan ta ansvaret för något annat än vårat egna lilla liv och vårat moderland.

Varför vara svensk, när man kan vara blott en individ på planeten jorden?

Klassificering kallas det som skiljer oss alla åt så mycket.

Dom flesta tror att just det ordet bara handlar om saker som arbetarklass till fjortis, en gruppindelning så att säga. Men att bli kallad svensk, det är tydligen inte att bli klassad som något? *pffft* säger jag om det.

XoXo

Våga vägra orka dalta.

...Konstigt att de många som inte vill vara en del av systemet hamnar där ändå...

Och visst fan e jag KINGEN på paint?

Om jag säger så här, om vi ska dra det långt... utan liv, finns ingen mening med livet. Och nu för tiden så tror dom flesta (elr många iaf) att det är villa volvo snorungar som är den stora livsplanen, det man ska satsa på eller meningen med livet så att säga. Men som jag sa, utan liv finns ingen mening med livet, och i denna rara process som jag vill kalla vardagen så förstör vi chansen till liv efter några generationer. Alltså finns det egentligen ingen mening. Livet är bara en stor jävla slump.

Men vi är för långt inne i processen, hjulen rullar för fort för att det ska gå att stoppa.

Materielister som vi är!

Men vet ni vad? Ni kan ju iaf se till att ha ett bra liv, medans ni lever!

Japp, ha kul medans ni hjälper till att mörda era barnbarnsbarns barnbarnsbarn osv,

FÖR DET TÄNKER DÅ JAG HA! SMIIIIILE!

Fyfan vad KUNG