När man joinar armén får man tydligen rätten att försvara sitt land.

Men... "sitt" land?

Hur kan någon på något sätt tro att den kan få rätten till något som ingen annan egentligen kan ge bort?

Aja, människan får tro vad den vill, men det är jorden som äger oss, inte tvärtom.

Vi måste böja oss för dess villkor, för i och med dess förintelse, förintas även denna förbannade ras!

Man säger att en veterinär är som en läkare, fast specialiserad på djur.

Men jag skulle säga att en läkare är en veterinär som är specialiserad på en viss art. Vi är vildarna på denna planet, vi tillsammans bildar ett massförstörelsevapen värre än alla andra, enbart med vår existens.

Vi tror för mycket om oss själva, och visst vi är rätt så överlägna gentemot andra raser och med det följer makt, men med makt följer ansvar.

Ansvar för denna planet. Men så mycket ansvar kan vi tydligen inte hantera,

för det verkar som om vi inte kan ta ansvaret för något annat än vårat egna lilla liv och vårat moderland.

Varför vara svensk, när man kan vara blott en individ på planeten jorden?

Klassificering kallas det som skiljer oss alla åt så mycket.

Dom flesta tror att just det ordet bara handlar om saker som arbetarklass till fjortis, en gruppindelning så att säga. Men att bli kallad svensk, det är tydligen inte att bli klassad som något? *pffft* säger jag om det.

XoXo

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I think I need to get myself  locked up. Confined to solitude. Away from this world and it's chaos.   Wouldn't that be nice? ...

I can hear something lurking, dont really know what it is though. But it feels kinda desensitized, empty in some fashion. It has done for a while now, but I haven't really been able to figure out what it is yet. It feels like if I did figu...

I miss the comfort of spontaneity. Back then, nothing was impossible. And now, most of it all is. Even the most simplest of things. They can't be done, can't be implemented. It's total Bullshit,that's what I say. I hate that time has made...

Maybe you aren't there, yet you exist. The line between real and unreal isn't what it used to be. I see you everywhere, making my continuality consistant. Making my space undefendable. Making my space a viscious place. It sets me to longter...

I get put in a corner. I feel quite safe there. It overlooks the whole room, my spot. Everything seems to have a continuing calm pattern. The sounds and the movements. 15 people sitting still, 3 people moving randomly, yet not. They move ...