Vaknade inatt av att jag kände lukten av rök.

När jag öppnade ögonen var mitt rum fullt av en tjock dimma.

Jag försökte röra mig, försökte fly.

Men den välldiga hettan höll mig kvar, som fastklistrad i min säng.

Jag kunde se min bröstkorg häva sig, men det fanns inget syre att andas in.

Jag försökte skrika men inget ljud kunde höras, som om jag var paralyserad.

Hela kroppen började att stickas, vrida sig i smärtan av elden som härjade.

Och så vaknade jag.

Att jag drömt var för mig då en självklarhet.

Men när jag skulle vända mig för att kolla på klockan, blev det evident att jag fortfarande inte kunde röra mig.

Och lukten av rök satt fortfarande kvar i mina näsborrar.

Just bredvid min garderob så började en mörk fläck att växa, expandera i form att en tjock svart rök.

Ur denna rök steg han fram, mannen i svart kappa.

Mannen i svart kappa som jag så många gånger tidigare sett, och som så många gånger fått mig till att falla.

Han stod där och tittade på mig med sina djupa ögon.

Efter ett tag bestämde jag mig för att visa honom att jag inte alls ville ha något med honom att göra, ville visa för honom att jag inte accepterade att han involverade sig i mitt liv.

Så av någon anledning, så räckte jag ut mitt långfinger och med mitt första riktiga andetag på länge väste jag ut ett "Fuck you."

Hans ansikte rörde nu sig och formade en hånflin.

Han försvann.

Jag låg kvar där i sängen, väntandes.

Väntandes på att jag skulle få vakna upp ur denna ännu en mardröm.

Men inget hände under en lång tid, till slut förstod jag varför.

Jag var redan vaken.

-

"I wanna have the same last dream again,

the one where I wake up and I'm alive"

Det är en rad ur en av många väldigt bra låtar av Angels and Airwaves.

Så varför valde jag just den raden?

För att det stämmer, det är precis vad jag vill.

Verkligheten har börjat hinna ifatt mig igen.

Spenderade gårdagen med att som vanligt titta på människan med avsky.

Visst, jag brukar kunna stå ut eftersom att jag kan få dem till att fatta att jag inte

har sådan stor lust att höra om deras oh så pissiga liv, men igår var tydligen ett undantag? Typ.

Jag vet nu hur högsta nivån av avsky utmärker sig.

Det slutade med att jag blev JAGAD bort från "the place to be for the evening" av en man i tydlig berusning och med tydliga hjärnskador.

Usch, tvi, fy och blä. UGH helt enkelt.

Borde man inte fatta vinken när jag säger rakt ut att jag inte är intresserad av att höra om ett liv som jag inte bryr mig om?

Nejdå.

Måste man vända på klacken och bestämt klampa iväg medans man blir JAGAD av ett jävla incest-barn som skriker och visslar efter dig ända tills du låser in dig i bilen?

JAPP, DAIM OCH EN MASSA ANDRA GODSAKER.

Jag blev tvungen att låsa in mig i bilen.

Låsa in mig i bilen?!

Bara för att få denna outvecklade simpla varelse till att förstå att jag inte orkade lyssna på allt tjat och gnat.

Ska man verkligen måsta låsa in sig i sin jävla bil för att få ha sin cp-ruta ifred?

Visst, jag vet hur harmlös denna sorgliga ursäkt till människa är,  

MEN HAN GAV MIG MIGRÄN OCH PERMANENTA SJÄLVMORDSTANKAR.

Nåja, här har vi ett tydligt bevis på hur sne människan kan vara.

Super-sne.

..................................................

........................................

[Ky-Mani Marley - Warriors]

Say fool you must be crazy
What is it you tryin to do u cannot face me
I've been smokin on a pound and feelin hazy
For five-o i wont stop they gotta chase me
Now make it mo' better for the cream
My music brings the cheddar, see what i mean
The seats in the ride is leather,the rims are clean
I change like the weather, now i'm the king, yeah yeah.

Only a fear of my own insanity will drive me away.

HOOJ.

Verkar så.

Jag vet inte om jag tror på det längre,

och det skrämmer mig.

En av få saker som fortfarande ger

mig konstiga rysningar i svåra stunder.

Denna enda sak som hållit mig riktigt

levande på senaste tiden.

Så det är väll egentligen inte underligt at känna denna

underliga rädsla?

Som jag sagt tidigare så finns det endast ett själ till att jag är i livet.

Dessa osynliga obligationer (jag fick utan att ha något som helst val) som sitter inpräntade i mina så kallade dns-strängar.

Men med detta enda, är jag endast levande-död.

Något som existerar köttsligt, men ej andligt.

Jag behöver mer än så, jag behöver det jag var så säker på att jag hadde.

Jag är ej skyldig något mer, absolut inte skyldig något mer.

Och då är det tydligen ej värt det.

Då är det tydligen slut? Tydligen.

Blev det ett slut, utan avslut?

Låter inte likt mig.

I've been talking drunken gibberish.
Falling in and out of bars.
Trying to find some explanation here,
For the way some people are.
How did it ever come so far?

If you care about what other people think,

whats the point of having your own thoughts?

Nu vet jag var jag står, jag har insett min sanning.

Och jag skiter visst blanka fan i er som sätter käppar i hjulet för mig.

Ni är inget mer är simpla människor, och jag vet hur jag kan skada er.

Jag vet hur jag kan vända era planer till min fördel.

Jag vet hur, och ni kommer inte ens att ha en aning

om hur jävla illa jag har manipulerat er.

För vet ni varför? För att ni är inget annat än simpla människor.

Ni har era oh så drömmiga liv som står på spel.

Familj, jobb, minnen.

Så grattis, det är vad ni sätter så spel.

Och ännu ett grattis, ni har känslor.

Men vet ni vad? Det finns en off-knapp på sådant.

Och gissa vad? Jag fann den!

Så vet ni vad? Jag kommer inte att bry mig trots att jag kommer att utnyttja

er till att nå mina mål.

Jag är en stolt misantrop, och för mig är ni inget annat än simpla människor.

Ville bara utrycka ännu en tanke bland många.

Jag tänkte göra det väldigt simpelt och utrycka den med ORD.

Men eftersom att det är jag det handlar så ja, det blir med ord men

inte med det språk ni kanske förväntade er.

ETOT UTOTLOLÄMOMNONATOT HOHJOJÄRORTOTA ÄROR ETOTTOT OSOSKOKYDODDODATOT HOHJOJÄRORTOTA, ETOTTOT SOSÅRORBOBARORTOT HOHJOJÄRORTOTA.  JOJAGOG KOKOMOMMOMEROR ALOLDODRORIGOG LOLÅTOTA DODIGOG SOSÅRORA

MOMIGOG, DODITOTTOT POPATOTETOTISOSKOKA JOJÄVOVLOLA SOSVOVINON, DODU KOKOMOMMOMEROR INONTOTE I NONÄRORHOHETOTENON AVOV MOMITOTTOT HOHJOJÄRORTOTA IGOGENON.

-Think twice before you assume-

När, var och hur är livet värt att leva egentligen? Bra fråga... jag vet inte svaret.

Det är kanske något som kommer med tiden. Som sagt, jag blev född in i det här systemet utan att ha något som helst val, jag vill inte sitta där. Skälet till liv, som dom flesta ser det idag kanske som sagt kommer med tiden, när jag släppt taget om illusionen om att jag inte behöver följa era lagar. Jag kanske borde släppa mina drömmar och låta mig hamna på det där stället vart dom flesta är, vart dom flesta är på väg, vart dom flesta vill vara. Göra något jag inte vill, det är ju ändå "bra arbetskamrater och  jag behöver pengarna". Det duger. Träffa någon karl jag trivs med ganska bra, snäll och generös och med framtidsutsikter som (jag daltar det åter igen) villa, volvo och snorungar. Det är inte helt äkta lycka, men det duger. Är det så det ska vara? Att vilja få tillbaka sin hälsa och livsgnista är inte inte en förstahandsprioritet. Enligt somliga i alla fall, dom som är till för att ge dig den där slutgiltiga knuffen in i "vuxenlivet" som vissa kallar det.

Men nu är det ju inte bara där det börjar, nej då. Det går inte från födsel till student osv, det finns ju förståss ett stadie emellan.

Cirkeln tar sin början vid födseln, men sedan en liten liiiiten bit in hamnar man i ett stadie som normalt sett kallas högstadiet.

En sjuhelvettes massa unga och naiva männsikor satt på en och samma plats för att få kunskap. Matte, engelska, svenska, historia och så vidare. Men det kunskap som sätter sig främst ändå, är den man lär sig om livet i detta stadie.

Att sträva efter den där stereotypsbilden, den av ett gäng, där alla gör likadant, ser likadanna ut, vill ungefärligt samma saker. Och det nya coola gänget som formats initsuerar verkligen på att du ska anpassa dig till din omgivning. Lite popularitet kan ju aldrig skada? Sen så går man utanför kunskapens dörr och träder in i en annan dimension där man ska bli full och knulla för i det finns det visst en viss status har jag hört? Aarå. Var där en gång i tiden jag också, ung och naiv. Ville ha en hög position i detta vårat egna ungdomens mecka! Men något har alltid slitit lite åt ett annat håll. Jag gillade att spendera mer tid åt mina tankar, sittandes på en sten nere vid kippträsket i solen en myggig afton. Helt själv, där mådde jag bra. Där mådde jag bäst. Idag har jag inte orken till det dock, finns ingen större glädje i att ens tänka tanken. Lite tragiskt faktiskt.

Men nu har jag iaf fått ur mig ungefär tre tankar här ikväll. De måste ju ut på något sätt iaf, så varför inte ut på bloggen ännu en sömnlös natt på rummet?

Kanske inte finns så mkt av en röd tråd med här, men det känner jag inte för att ordna till för tillfället.

Do you feel like you've lost everything you can lose?
This is it, can you hear me?
When you cry do your tears ever chill up the room?
Calling out in a moment of need.
Do you ever lay awake with a look in your eye,
asking God if a wish is too big to deny.
I will offer a line, and it's ready for use.
Let me know are you ready for me?