När, var och hur är livet värt att leva egentligen? Bra fråga... jag vet inte svaret.

Det är kanske något som kommer med tiden. Som sagt, jag blev född in i det här systemet utan att ha något som helst val, jag vill inte sitta där. Skälet till liv, som dom flesta ser det idag kanske som sagt kommer med tiden, när jag släppt taget om illusionen om att jag inte behöver följa era lagar. Jag kanske borde släppa mina drömmar och låta mig hamna på det där stället vart dom flesta är, vart dom flesta är på väg, vart dom flesta vill vara. Göra något jag inte vill, det är ju ändå "bra arbetskamrater och  jag behöver pengarna". Det duger. Träffa någon karl jag trivs med ganska bra, snäll och generös och med framtidsutsikter som (jag daltar det åter igen) villa, volvo och snorungar. Det är inte helt äkta lycka, men det duger. Är det så det ska vara? Att vilja få tillbaka sin hälsa och livsgnista är inte inte en förstahandsprioritet. Enligt somliga i alla fall, dom som är till för att ge dig den där slutgiltiga knuffen in i "vuxenlivet" som vissa kallar det.

Men nu är det ju inte bara där det börjar, nej då. Det går inte från födsel till student osv, det finns ju förståss ett stadie emellan.

Cirkeln tar sin början vid födseln, men sedan en liten liiiiten bit in hamnar man i ett stadie som normalt sett kallas högstadiet.

En sjuhelvettes massa unga och naiva männsikor satt på en och samma plats för att få kunskap. Matte, engelska, svenska, historia och så vidare. Men det kunskap som sätter sig främst ändå, är den man lär sig om livet i detta stadie.

Att sträva efter den där stereotypsbilden, den av ett gäng, där alla gör likadant, ser likadanna ut, vill ungefärligt samma saker. Och det nya coola gänget som formats initsuerar verkligen på att du ska anpassa dig till din omgivning. Lite popularitet kan ju aldrig skada? Sen så går man utanför kunskapens dörr och träder in i en annan dimension där man ska bli full och knulla för i det finns det visst en viss status har jag hört? Aarå. Var där en gång i tiden jag också, ung och naiv. Ville ha en hög position i detta vårat egna ungdomens mecka! Men något har alltid slitit lite åt ett annat håll. Jag gillade att spendera mer tid åt mina tankar, sittandes på en sten nere vid kippträsket i solen en myggig afton. Helt själv, där mådde jag bra. Där mådde jag bäst. Idag har jag inte orken till det dock, finns ingen större glädje i att ens tänka tanken. Lite tragiskt faktiskt.

Men nu har jag iaf fått ur mig ungefär tre tankar här ikväll. De måste ju ut på något sätt iaf, så varför inte ut på bloggen ännu en sömnlös natt på rummet?

Kanske inte finns så mkt av en röd tråd med här, men det känner jag inte för att ordna till för tillfället.

Do you feel like you've lost everything you can lose?
This is it, can you hear me?
When you cry do your tears ever chill up the room?
Calling out in a moment of need.
Do you ever lay awake with a look in your eye,
asking God if a wish is too big to deny.
I will offer a line, and it's ready for use.
Let me know are you ready for me?