Verkar så.

Jag vet inte om jag tror på det längre,

och det skrämmer mig.

En av få saker som fortfarande ger

mig konstiga rysningar i svåra stunder.

Denna enda sak som hållit mig riktigt

levande på senaste tiden.

Så det är väll egentligen inte underligt at känna denna

underliga rädsla?

Som jag sagt tidigare så finns det endast ett själ till att jag är i livet.

Dessa osynliga obligationer (jag fick utan att ha något som helst val) som sitter inpräntade i mina så kallade dns-strängar.

Men med detta enda, är jag endast levande-död.

Något som existerar köttsligt, men ej andligt.

Jag behöver mer än så, jag behöver det jag var så säker på att jag hadde.

Jag är ej skyldig något mer, absolut inte skyldig något mer.

Och då är det tydligen ej värt det.

Då är det tydligen slut? Tydligen.

Blev det ett slut, utan avslut?

Låter inte likt mig.

I've been talking drunken gibberish.
Falling in and out of bars.
Trying to find some explanation here,
For the way some people are.
How did it ever come so far?