Vaknade inatt av att jag kände lukten av rök.

När jag öppnade ögonen var mitt rum fullt av en tjock dimma.

Jag försökte röra mig, försökte fly.

Men den välldiga hettan höll mig kvar, som fastklistrad i min säng.

Jag kunde se min bröstkorg häva sig, men det fanns inget syre att andas in.

Jag försökte skrika men inget ljud kunde höras, som om jag var paralyserad.

Hela kroppen började att stickas, vrida sig i smärtan av elden som härjade.

Och så vaknade jag.

Att jag drömt var för mig då en självklarhet.

Men när jag skulle vända mig för att kolla på klockan, blev det evident att jag fortfarande inte kunde röra mig.

Och lukten av rök satt fortfarande kvar i mina näsborrar.

Just bredvid min garderob så började en mörk fläck att växa, expandera i form att en tjock svart rök.

Ur denna rök steg han fram, mannen i svart kappa.

Mannen i svart kappa som jag så många gånger tidigare sett, och som så många gånger fått mig till att falla.

Han stod där och tittade på mig med sina djupa ögon.

Efter ett tag bestämde jag mig för att visa honom att jag inte alls ville ha något med honom att göra, ville visa för honom att jag inte accepterade att han involverade sig i mitt liv.

Så av någon anledning, så räckte jag ut mitt långfinger och med mitt första riktiga andetag på länge väste jag ut ett "Fuck you."

Hans ansikte rörde nu sig och formade en hånflin.

Han försvann.

Jag låg kvar där i sängen, väntandes.

Väntandes på att jag skulle få vakna upp ur denna ännu en mardröm.

Men inget hände under en lång tid, till slut förstod jag varför.

Jag var redan vaken.

-

"I wanna have the same last dream again,

the one where I wake up and I'm alive"

Det är en rad ur en av många väldigt bra låtar av Angels and Airwaves.

Så varför valde jag just den raden?

För att det stämmer, det är precis vad jag vill.

Verkligheten har börjat hinna ifatt mig igen.