Jag har alltid haft svårt för att blotta min själ och mina svagheter.

Jag har alltid kännt mig som den tredje personen i varje vänskapscirkel,

och därmed otillräcklig.

Och jag har alltid gjort allt för att folk runtomkring mig ska vara lyckliga,

för att jag trodde att det var det som krävdes för att bara få vara med!

Jag trodde att det var det enda sättet för mig att bli lycklig.

Men jag blev inte lyckligare för det, jag blev instängd och arg.

I slutet var jag så arg, att jag bara sket i allt, jag insåg att jag låtit

mig manipuleras, genom varje vänskap, jag insåg att min värld var falsk.

Så jag gav upp allt, och bestämde mig för att jag skulle börja om på nytt.

Så kom jag till Grans, och gick direkt in till samlingsrummet i mitt elevhem

och sa "Tjabba!" och så presenterade jag mig för de som satt i soffan.

Och det gick bra ett bra tag, men sedan brakade helvetet lös igen.

Det baktalades och käftades överallt, kompisar byttes hela tiden ut mot

nya, och intriger härjade. Återigen föll jag hårt, och tappade hela min tro

för mänskligheten.

Men så en dag befann jag mig i elevhem två (jag bodde i femman), där

inne var alla väldigt högljudda och glada, och alla verkade umgås med varandra,

som en grupp. Och när jag stod där inne hade jag tusentals tankar som flög

runt i huvudet på mig.

"Vart fan ska jag ta vägen?"

"Hur ska jag bete mig?"

"Ska jag säga något?"

"Vad kan jag göra, för att inte uppfattas som helt jävla fucked up störd?"

Jag var rädd, jävligt rädd.

Men så hörde jag en röst...

"Emma, kom och sätt dig här! Det finns plats här...flytta efter Åke"

Och då! Blev jag ännu mer skraj.

Vad ville den här människan mig egentligen?

Men ändå kände jag en lättnad, jag slapp stå upp och se ut som ett retard iaf.

Det var så det hela började!

Resten är ett äventyr som vi sitter och nöter när vi har förfester bara du och jag.

Men även ett äventyr som vi gärna berättar för andra på efterfester, då vi är som

mest sentimentala. Man skulle även kunna säga att vi är väldigt stolta över allt

som vi har gått igenom tillsammans, både de lyckliga stunderna och de olyckliga.

Och det är något att vara stolt över, för vi har lyckats övervinna alla utmaningar

vi blivit utsatta för och växt av dem, tillsammans!

Och du kan aldrig ana, hur glad jag blev när jag fick reda på att jag ska få tillbringa tre månader, tre underbara månader med dig, på världens bästa plats, Nordhs!

Och ännu gladare blev jag när Thomas bjöd ut sin nedervåning till oss! Så att vi får bo tillsammans än en gång.

Jag visste inte hur jag skulle göra mig av med all glädje jag fick, så jag har nu städat hela övervåningen på huset, kört ett yoga pass på en timme, och eftersom att det kändes som om jag kunde övervinna allt, for jag till och med ut och gick en långpromenad i skogen, i totalt mörker! Och du om någon vet hur mörkrädd och fantasifull jag är!

Jag kan inte tänka mig att göra någonting utan dig vid min sida, för med dig känns allting tryggt och säkert.

Jag kan vara mig själv utan att tänka efter!

Våran historia är inte färdigskriven ännu, och nu börjar ett nytt kapitel.

Och jag har inga tvivel på att det kommer att skrivas fler!

Snart är vi tillsammans igen, redo för ett nytt äventyr.

Käraste käraste My, det finns ingen annan som du! <´3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I think I need to get myself  locked up. Confined to solitude. Away from this world and it's chaos.   Wouldn't that be nice? ...

I can hear something lurking, dont really know what it is though. But it feels kinda desensitized, empty in some fashion. It has done for a while now, but I haven't really been able to figure out what it is yet. It feels like if I did figu...

I miss the comfort of spontaneity. Back then, nothing was impossible. And now, most of it all is. Even the most simplest of things. They can't be done, can't be implemented. It's total Bullshit,that's what I say. I hate that time has made...

Maybe you aren't there, yet you exist. The line between real and unreal isn't what it used to be. I see you everywhere, making my continuality consistant. Making my space undefendable. Making my space a viscious place. It sets me to longter...

I get put in a corner. I feel quite safe there. It overlooks the whole room, my spot. Everything seems to have a continuing calm pattern. The sounds and the movements. 15 people sitting still, 3 people moving randomly, yet not. They move ...