Säg mig, är din hjärna så

förvriden som jag tror att den är?

Himlen var mörk

månen stod högt

alldeles ensamma, hon och jag

Hennes hår var mjukt

Hennes ögon var blå

Jag visste precis

Vad hon ville göra

Hennes hy så len

Hennes ben så vackra

Jag lät mina fingrar vandra

Längs hennes ryggrad

Jag visste inte riktigt hur

Men jag gjorde mitt bästa

Jag började med att lägga

Mina händer på hennes bröst

Minnet av min rädsla

Mitt hjärta som dunkade

Sakta särade hon

De vackra benen

Och när jag gjorde det

Fanns det ingen skam

Det kom på en gång

Den vita saften

Äntligen var jag klar

Det är över nu, äntligen

Den allra första gången

Jag mjölkade en ko.

Nåå..?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I think I need to get myself  locked up. Confined to solitude. Away from this world and it's chaos.   Wouldn't that be nice? ...

I can hear something lurking, dont really know what it is though. But it feels kinda desensitized, empty in some fashion. It has done for a while now, but I haven't really been able to figure out what it is yet. It feels like if I did figu...

I miss the comfort of spontaneity. Back then, nothing was impossible. And now, most of it all is. Even the most simplest of things. They can't be done, can't be implemented. It's total Bullshit,that's what I say. I hate that time has made...

Maybe you aren't there, yet you exist. The line between real and unreal isn't what it used to be. I see you everywhere, making my continuality consistant. Making my space undefendable. Making my space a viscious place. It sets me to longter...

I get put in a corner. I feel quite safe there. It overlooks the whole room, my spot. Everything seems to have a continuing calm pattern. The sounds and the movements. 15 people sitting still, 3 people moving randomly, yet not. They move ...