Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, än mindre vad jag ska ta mig till.

Det var ju dags att bli seriös eller hur? Det sa jag för länge sedan.

Eller ja, ett halvår sedan iaf. Men ett halvår med det här börjar tära.

Det är det man kallar frustration på ett vis eller det andra. Japp!

Allt för att man ska vara seriös. Eller mja, ska vara är egentligen inte

rätt ord, vill vara seriös är rätt ord. Det var ju dags, jag var ju less

på flängandet, men flängande är ju alltid något i jämförelse med ingenting.

Men frågan är ju hur man bär sig åt.. det är ju inte så att jag kan kirra

det här själv, det är ju bara pinsamt. Och min livlina har jag ju redan

använt för sista gången. Cheeses vilken knipa, jag bor ju fan i skogen!

Vad  ska man göra åt saken här? Jag har ju som knappt någon erfarenhet

av att vara seriös, det skrämmer mig ju faktiskt en aning på köpet.

Men jag anatar att även det här handlar om att satsa?

Baaaaaah. This drives me nuts.

Det har blivit mycket kodning på senaste tiden, nåväl här iaf. Irl? Not so much.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att allt okey.

Men det är jag ju ganska duktig på, ljuga alltså.

Så vad händer när jag försöker undvika det här impuls beteendet jag har?

Jag säger sanningen, men blir alldeles för ofta nedröstad. Figures.

Det är alltid något, det är alltid något överallt.

Förutom de dagar jag är hemma, föräldrarna på jobbet, brorsan vid datorn.

Ensam i mitt rum med mina djur. Det är lugnt, det är bara dit jag kan fly.

Det är de gånger jag tvingas lämna min fristad saker sker.

Till och med att gå ut ur rummet för att käka är en börda, ett skäl till frustration.

Vill bort från all ignorans nu. Kanske är det dags att säga hejdå till er, och hej till nya ansikten?

KILL YOURSELF, ALL THE COOL KIDS ARE DOING IT.