Det har blivit mycket kodning på senaste tiden, nåväl här iaf. Irl? Not so much.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att allt okey.

Men det är jag ju ganska duktig på, ljuga alltså.

Så vad händer när jag försöker undvika det här impuls beteendet jag har?

Jag säger sanningen, men blir alldeles för ofta nedröstad. Figures.

Det är alltid något, det är alltid något överallt.

Förutom de dagar jag är hemma, föräldrarna på jobbet, brorsan vid datorn.

Ensam i mitt rum med mina djur. Det är lugnt, det är bara dit jag kan fly.

Det är de gånger jag tvingas lämna min fristad saker sker.

Till och med att gå ut ur rummet för att käka är en börda, ett skäl till frustration.

Vill bort från all ignorans nu. Kanske är det dags att säga hejdå till er, och hej till nya ansikten?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I think I need to get myself  locked up. Confined to solitude. Away from this world and it's chaos.   Wouldn't that be nice? ...

I can hear something lurking, dont really know what it is though. But it feels kinda desensitized, empty in some fashion. It has done for a while now, but I haven't really been able to figure out what it is yet. It feels like if I did figu...

I miss the comfort of spontaneity. Back then, nothing was impossible. And now, most of it all is. Even the most simplest of things. They can't be done, can't be implemented. It's total Bullshit,that's what I say. I hate that time has made...

Maybe you aren't there, yet you exist. The line between real and unreal isn't what it used to be. I see you everywhere, making my continuality consistant. Making my space undefendable. Making my space a viscious place. It sets me to longter...

I get put in a corner. I feel quite safe there. It overlooks the whole room, my spot. Everything seems to have a continuing calm pattern. The sounds and the movements. 15 people sitting still, 3 people moving randomly, yet not. They move ...