En insikt om hur värdelöst det är att försöka hjälpa,

eller över huvud taget bry sig.

En stor fet brist på uppskattning, som dock uppskattades av mig,

för nu vet jag i alla fall sanningen.

Två sorgligt dåliga ursäkter senare.

Men det som är mest sorgligt är nog att ju mer jag observerar er,

ju mer inser jag att det inte finns något hopp.

Är det underligt att jag flyr dit ni inte kan hitta mig?